En tur runt Andersön – och några tankar längs vägen

Ibland behöver man inte mer än ett par timmar. Bara få komma bort från ljudet av notiser, bilar och måsten. För mig räcker det ofta med kajaken, en termos kaffe, och en känsla av att jag faktiskt är på väg någonstans – även om det bara är runt Andersön i Storsjön.

Jag sjösatte kajaken vid Viken, vattnet låg spegelblankt och hela världen kändes som i pausläge. Inga andra paddlare, bara jag och ett par skräniga måsar som inte gillade att jag kom för nära deras sten. Paddlingen runt ön tar inte så lång tid om man bara kör på, men det är ju inte det som är poängen. Jag vill hellre dröja mig kvar där vattnet kluckar tyst mot klipporna, där fjällen syns i bakgrunden, och där man kan låta tankarna driva iväg utan att bli avbruten.

Vid sydspetsen gled jag in mot land, drog upp kajaken, och gick några steg in bland träden. Det luktade blött gräs och gammal bark – på det där sättet som bara finns på öar mitt i sjön. Jag samlade några torra kvistar, hittade en sten att sitta på, och gjorde upp en liten eld. Inget märkvärdigt. Men det är något speciellt med att sitta där ensam, höra hur elden knäpper, och dricka kaffe som smakar dubbelt så gott bara för att man burit det själv.

Jag hade med ett litet paket bullar, en sittdyna och en extra tröja. Allt låg i min ryggsäck, och det är lite konstigt hur tryggt det kan kännas att veta att allt där inne är torrt. Det är en sån liten grej – men när man sitter där ute och det plötsligt börjar dugga, då känns det bara bra. Ryggsäcken är från ett svenskt märke som heter Topp of Sweden. Den har följt med på rätt många turer nu. Diskret, skön att bära, och ja – den gör det den ska utan att krångla.

När elden slocknat och kaffet var slut paddlade jag hemåt i motljus. Armarna lite möra, själen lite lättare. Det är märkligt hur lite som egentligen behövs för att känna sig hel igen.