I sommarnattens sken

En berättelse från fjällen – där stillheten fann mig igen

Jag minns inte exakt varför jag gav mig av. Kanske var det bara dags. För mycket ljud, för många skärmar, för lite himmel. Ibland känner man det i kroppen – att något saknas. Och det enda som hjälper är att packa ryggsäcken, snöra kängorna och gå tills tankarna inte längre viskar, utan lyssnar.

Fjällen i Jämtland har alltid kallat på mig. Den där tystnaden som inte är tom, utan levande. Fjällpipor, vind som smeker fjällbjörk, vattnets eviga rörelse. Det finns något där ute som ingen app kan simulera. Det var därför jag gick.

Det var tidigt på morgonen när jag tog mina första steg från leden vid Vålådalen. Ryggsäcken var packad för tre dagar. Inte lätt – men rätt. Varje kilo valt med omsorg. Kängorna spände bekant runt fötterna, vinden smekte kinden som en gammal vän.

Efter ett par timmar försvann mobilens sista stapel. Och med den – världen. Den där andra världen. Den som alltid stör.

Fjällens andetag

Jag gick ensam, men aldrig i ensamhet. Landskapet öppnade sig som en bok. Sida för sida. Ljudlös. Berättande. Fjällhedar, porlande bäckar, myrar som glittrade i solljuset.

Jag stannade för lunch vid en platå med utsikt över hela Jämtlands inland. Satte mig på en sten, drog av mig skorna. Tog en klunk vatten direkt ur en bäck. Och där, i det stilla klucket, hörde jag något jag inte hört på länge: mig själv.

Skrattet från förr

Det var på eftermiddagen dag två som det hände. Jag gick längs en stig som slingrade sig ner mot en liten tjärn. Jag hade tänkt slå läger där – spegelblankt vatten, skydd från vinden, en känsla av att platsen väntat på mig.

Och då hörde jag det. Ett skratt. Inte vilket skratt som helst – utan ett jag inte hört på över tjugofem år.

Jag frös mitt i steget. Vände mig om. Och där, vid vattenbrynet med ett fiskespö i handen och ett nöjt flin, stod Andersson.

Vi gjorde lumpen tillsammans. Östersund. Fältjägare I5. Jag minns att vi brukade skratta åt allt. Ofta högt. Ofta när vi inte fick.

“Är det… du?” sa jag.  “Och du lever!” svarade han, och började skratta igen.

Det var som att tiden aldrig gått. Vi pratade som gamla vänner gör – snabbt, ofiltrerat, fullt av minnen. Han hade varit ute sen igår, kommit från andra hållet. När jag berättade om mitt planerade nattläger nickade han.

“Jag har ett bättre ställe. Följ med. Jag visar dig Hemligheten.”

Elden, öringen och minnet som fastnar

Vi gick över en kulle och ner mot en vik. Avskild. Skyddad. Vacker. Vi fick napp efter bara några kast. Två fina öringar – solblanka, starka.

Andersson hade en liten grillgaller-lösning med sig, jag hade smör. Han rensade fisken med samma precision som när han öppnade konservburkar i tältet 98. Jag skakade på huvudet och log.

Vi grillade öringen över glöd. Smöret fräste. Doften blandades med röken som steg mot en himmel som aldrig tänkte bli mörk.

Vi satt där länge. Åt. Skrattade. Berättade om våra liv. Vad som blivit. Vad som inte blev. Vi pratade om pappor, barn, svek, segrar, det där man inte säger till någon – om man inte delar en eld i fjällen.

Sen blev det tyst. Men en bra tystnad. En trygg tystnad. Och vi satt bara kvar.

När solen aldrig går ner

Vid midnatt låg vi i varsitt tält. Jag lämnade öppningen öppen. Kroppen var trött, men själen låg vaken. Vattnet låg stilla. Himlen glödde i guld, lavendel och silver.

Jag tänkte: Det här. Det här är livet. Inte CV:n. Inte likes. Inte scheman. Utan detta – att få dela eld, skratt och öring med någon man inte visste att man saknat.

När det är dags att gå vidare

Tredje dagen gick vi åt varsitt håll. Vi kramade om varandra, kort, hårt. Inga löften. Inga ord om att “vi måste höras”. Bara en blick som sa: Vi vet. Vi var här. Det räcker.

När jag närmade mig civilisationen igen, kände jag hur tyngden på ryggen blivit lättare. Trots samma packning. Det är märkligt hur det som är tyngst ibland är det som bär en vidare.

Och jag log hela vägen ner mot dalen.

Vad jag bar med mig – och vad du kan ta med dig ut i Jämtlandsfjällen

Vill du själv gå ut tre dagar och uppleva samma frihet, stillhet och kanske ett oväntat möte? Här är vad jag hade med mig – noga valt efter många års vandring och 156 nätter i fält:

Ryggsäck & bära:

• 65L ryggsäck med höftbälte & regnskydd
• Vattentäta packpåsar i olika färger
• Sittunderlag
• Liten dagsturspåse (packbar)
• Packremmar och karbinhakar

Sova & vila:

• 1-personstält (lätt, vindtåligt)
• Sovsäck (komforttemp ca +5°C)
• Uppblåsbart liggunderlag
• Öronproppar (bra vid vind/snarkning)
• Liten kudde (eller kläder i påse)
• Silkesliner till sovsäck (hygien & värme)

Kläder:

• Underställ (helst ull, topp & byxa)
• Vandringsbyxor
• Skaljacka (vind- och vattentät)
• Fleecejacka & tunn dunställ
• Mössa, buff, tunna vantar
• 2 par ullsockor + extra underkläder
• Lätta, torra kvällskläder att sova i
• Regnbyxor (vid risk för nederbörd)
• Solglasögon & keps 

Mat & kök:

• Stormkök (med bränsle för 3 dagar)
• Kåsa, spork/sked
• Tändstål + tändare + tändkuber
• 3 frystorkade middagar
• 3 frukostalternativ (gröt, müsli + mjölkpulver)
• Lunch/snacks: hårt bröd, nötter, korv, choklad
• Snacks för energi: bars, russin, torkad frukt
• Kaffe/te + socker/mjölkpulver
• Liten flaska olja eller smör
• Salt, peppar och ev. buljongtärningar
• Diskduk + liten svamp
• Liten vikbar skärbräda
• Vattenflaska + filter eller reningstabletter

Navigation & säkerhet:

• Karta & kompass
• Mobil i flygplansläge med offlinekarta
• Pannlampa + extra batterier
• Powerbank
• Första hjälpen-kit (inkl. compeed)
• Multiverktyg/kniv
• Visselpipa
• Myggmedel & solskydd
• Nödtoalett-kit (spade + papper + påse)
• Reflexväst (om helikopter krävs)
• Identifikation & sjukvårdskort

Bonus & personligt:

• Fiskespö + beten
• Bok eller anteckningsblock + penna
• Kamera eller mobilkamera
• Tunn handduk (snabbtorkande)
• Plånbok med kontanter (till våffelstugan)
• Ett litet minne från lumpen – man vet aldrig vem man möter där ute.