Dagstur till Handölsforsen – där enkelheten möter fjällens storhet

Ibland behöver man inte planera långt för att få uppleva något alldeles extra. En enkel dagstur kan räcka för att fylla både kropp och själ med energi – och just Handölsforsen är en sådan plats.

Stigen slingrar sig fram genom fjällbjörkarna innan ljudet av det brusande vattnet växer sig starkare. Forsen påminner om naturens kraft – vild, obeveklig och samtidigt rogivande. Här är det lätt att stanna upp, andas djupt och bara låta tankarna vandra i takt med vattnets rytm.

Det finns en speciell känsla i kroppen när man packat klart för en dagsutflykt. Den där stunden när stormköket är nerpackat, hunden sitter otåligt vid dörren och bilen rullar ut från Östersund. Vägarna västerut känns nästan som en egen resa – bergen som sakta tornar upp sig i horisonten, granarna som blir glesare och fjällbjörkarna som tar vid. Det är som att pulsen sakta går ner i takt med att vägen slingrar sig mot Handöl.

När vi parkerade vid stenbrottet var hunden redan på väg ut innan jag hann öppna bakluckan. Stigen mot forsen är enkel och kort, men ljudet av vattenmassorna hörs långt innan man ser dem. Det är något särskilt med den kontrasten – den stilla fjällskogen som plötsligt bryts av ett dånande fall. När vi kom fram öppnade sig utsikten, och där låg Handölsforsen i all sin kraft. Vattnet kastar sig ner över klipporna, skummar och vrider sig, och man känner nästan vibrationerna i marken.

Vi slog oss ner på en klippa med utsikt över forsen. Hunden nosade runt och lade sig sedan till rätta, nöjd över att ha fått sitt äventyr för dagen. Ur ryggsäcken plockade vi fram en matlåda med gårdagens middag – inget avancerat, bara enkel husmanskost. Stormköket fick göra resten. På några minuter doftade det hemtrevligt från kastrullen, och där satt vi, mitt i fjällvärlden, med varm mat på tallriken och naturens eget dån som bakgrundsmusik.

Det är just det som gör fjällen så speciella: enkelheten. Man behöver inte planera i veckor eller köpa dyr utrustning. En kort biltur, ett par kängor, något gott i en matlåda och lite nyfikenhet – mer än så krävs inte för att få en dag som stannar kvar länge.

När vi till slut packade ihop och vandrade tillbaka till bilen hade kroppen fått sitt, hunden var nöjd och huvudet kändes märkligt lätt. Hemvägen går alltid lite långsammare, inte för att vägen förändrats, utan för att man själv har gjort det. Man kommer hem trött i benen men utvilad i själen. Fjällen har den där märkliga förmågan att både fylla på och rensa ut på samma gång.

Och kanske är det just det som är den största anledningen att ge sig ut: att förstå att äventyret inte behöver vara svårt för att vara stort.